Och så finner jag mig där i köket med vinglögg i handen. Jag är glad att jag är där jag är. Jag älskar henne och hon vet mycket om mig nu. Hon har ju känt mig hela livet och hon får veta mycket. Henne kan man prata med och det är skönt.
Blev chockad häromdagen när hon började gråta. Allt kanske börjar lätta nu, bli enklare, man kan ju alltid hoppas.
Hoppas nu bara allt löser sig, med boende, praktik och allt
Håll the tums för mig.
tjo!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar