Ett jobbigt besked

Min mamma har en tumör i magen. Stämingen är tung hemma och vi går runt som skepnader utan något mål. Man sätter sig där en stund, flyttar sig dit ett tag och tillslut står man bara helt perplex mitt på köksgolvet. Det är mest tungt för min mor, men om de är cancer så vet jag inte hur jag kommer ta de. Cancer har redan tagit för många släktingar...

19 augusti

Igår var Maria, Mamma, Pappa och jag på Ikea. Som vanligt blev det en ganska roliga och humoristisk resa. Alla var på glatt humör och inte ens när alla var sådär förbannat hungriga, som man verkligen kan bli på Ikea, fälldes någon elak kommentar. Inköpet blev ganska stor, iallafall om man ser till att vi bara skulle ha lite småsaker. Jag tror att kalaset gick på 3700, men fina grejer blev de.

Senare på kvällen var det dags för att festa med gamla fina vänner. Jag blev blev positivt överraskad måste jag säga. Inga gråa moln på himlen där inte. Phu!


Häromdagen knyckte jag saker från Heidis dator. Och det var mysigt att hitta gamla kort osv. På bilen ser ni allra finaste Martin och jag, en oktoberkväll ute :)

Idag har jag som vanligt dubbeltbokat mig med tre olika vänner och som vanligt sitter jag med dåligt samvete och undrar hur jag ska tillfredställa alla.

Idag fyller Madonna år

Jag vet inte vad jag håller på med just nu, det känns som om jag bara springer efter något utan egentligen tänka. Jag vet inte riktigt vad jag vill igen. Nu när jag börjar lämna radion känner jag att jag kommer sakna de massor. Jag inser att jag älskar radio, det är bara mer självförtroende och kunskap som krävs. Jag är redo att kämpa för de. Tillskillnad från vissa andra.
Jag förstår H, jag skulle också vilja nita dem.

Gud vad tråkigt detta blev.

I Båstad igen!

Det känns jättekonstigt, nu sitter jag här igen. På min gamla skola, med gamla klasskamrater och inte de minsta ångest. Sist jag var här mådde jag dåligt, nu mår jag bättre.
Jag är glad över att vara här och att det är en bättre upplevelse denna gången.
Det är mysigt att bo hos Erik och jag är glad över att han finns där. Min vackra blg Erik, en utav alla dessa vackra människor på jorden.
Nu ska jag lära mig ett nytt Selector.

Så nu sitter jag här, med 2 gb arbete och 6 månader bakom mig. De har varit bra månader, tro inte de. Men det har varit kämpigt, jag har lärt mig mycket om mig själv och insett att jag klarar de mesta.

J har formulerat ett brev om mig. De börjar såhär: "Sofie är inte heterosexuell..." Jag älskar de. Jag har redan läst inledningen furtio gånger och tycker bara mer och mer om den. J kunde inte formulerat sig bättre.
Jag ska säga så i fortsättningen. Sofie är inte heterosexuell.


Idag var jag på hattjakt med den vackra kvinnan Matilda, vi hittade ingen som var toppen, men hattar hittade vi. Det var flådigt och för en stund önskade jag att jag var lite mer "lady".

Nu sitter jag här ensam i Hägersten och har lust att släppa en liten tår. Efter allt som har hänt är det fantastiskt att jag sitter här. Jag borde skriva ner allt för att inte glömma. Jag borde printa ner varenda tår och varenda skratt, men det är givetvis för sent, för med tiden glömmer man och det har redan hunnit gå 6 månader.

Jag kastar lite skit

"Jag kan säga att jag är helt på "grabbarnas" sida, kanske inte för att de är helt oskyldiga för det är inget någon kan uttala sig om ännu, men jag tycker det är vidrigt hur mycket skit som helt utan motstånd kastas på dem och de inblandade i rättegångarna osv. Var fan tog respekten vägen? Folk kan tänka efter både en och två gånger innan man uttalar sig, obehaget de åtalade och inblandade i saken är helt otolererbart. vidrigt"
/ Caroline

Detta inlägg har tagits direkt från Alex Schulmans "gästbok". Kommentaren gäller ett inlägg där Alex skriver om "Stureplanprofilerna".
Han menar att killarna är oskyldiga tills de är dömda och att man inte ska kasta sit på dem ännu. Visst jag kan hålla med till en viss del, men i detta fall förstår jag inte. Det är klart som korvspad att de är skyldiga!

Efter att ha läst inlägget kollade jag kommentarerna. Och mitt öga föll bland annat på detta från Caroline. Det är synd att Caroline är född utan hjärna, jag menar en sådan kan vara bra att ha i vissa fall. Iallafall om man ska ge sig in i en diskussion som en person utan hjärna inte kan klara av.
Caroline frågar sig vart respekten för killarna tog vägen...Jag frågar mig varför den överhuvdutaget finns kvar? Hon menar att det är vidrigt att killarna får så mycket skit kastade på sig och att detta är vidrigt. Frågan är egentligen vad som är vidrigast!?
Att bli slagen, våldtagen, få en flaska upp i analen, drogad och fruktansvärt sexuellt utnyttjad eller att få sin adress utlämnade och ta lite "skit". Avgör själva.
Caroline väljer förmodligen svar två, eller?
Det gör mig arg att hon använder ordet respekt i samband med att hon är på "grabbarnas sida".

Jag vill spotta på något! Eller kasta något...

Men usch.

Det går runt i en ond cirkel. Om jag äter får jag ont och om jag inte gör de får jag ont ändå.

I morse vaknade jag med känslan av att jag ville dö. Ångesten kom tillbaka. Fan vad jag hatar den, jag vet inte om jag skulle bli lycklligare om jag gjorde som jag planerat, kan man bli lyckligare.

I morses kändes allt jobbigt igen, som om kraften gick ur mig. Jag har inte kraschat, men jag står inte stadigt heller. Hur fan ska jag klara allt? Jag vet att jag är duktig, men vad hände med kärleken och njutningen. Ibland tror misstänker jag att jag gör helt fel. Egentligen vét jag ju att det finns annat jag skulle vilja göra, men hur gör man?

Jag vill bara hem och dra något gammalt över mig och kanske läsa lite Stieg Larsson.

Sparkar någon på en kompis, så sparkar också någon på mig...

Fy fan. Att man kan behandla sina barn på de sättet. När X ringde idag och berättade vad som hade hänt ville jag bara spotta på hans föräldrar och försöka ta ifrån de som de har tagit från X. X:s identitet och sexualitet. Fy fan, fy fan!
Just nu är jag så arg och förbannad att jag bara vill skrika. Jävla svin, stryk ska de ha!

Frid och lycka

Om fredagen var en jobbig dag så var lördagen den bästa i mitt liv. Allt kan sammanfattas med kärlek och att allt gick som jag ville.

Paraden var något alldeles speciellt och det krävs nog just ett Europride nästa år för att toppa denna priden.

Idag sitter jag här och har ont i magen för att det snart är slut. Imorgon är jag inte på samma sätt normen i samhället...

Ikväll ska Fia, Lina och jag på bio :)

Skriver mer om priden en annan dag, när jag har lyckats smälta allt!

"Att presentera ett svin..."

Ibland älskar jag Kents underfundiga låttitlar. Just denna stämmer jättebra på mig, för just nu är jag ett stort svin. Men jag lider samtidigt och tro mig, jag förtjänar de!