Ensam

Fan, varför skulle X ringa och säga de där, varför? Jag orkar inte mer, det är precis de här jag har kämpat för att ta bort hela våren och nu visar det sig att allt bara kommer tillbaka. Det tog fem minuter för X att göra mig ledsen och arg. Jag grät. Fan!

Det märks att jag fortfarande är väldigt ensam, väldigt ensam.

Näpp, nu ska jag gå på Gayfotboll och förmodligen få chansen att prata med Annika Lantz!

37, minnen och Kentbiljetter...

AHH, shit jag blir tokig. Nu är måttet rågat, vattnet har runnit över och det är inte ett sammanträffande längre ( eller så är de det helt enkelt )
Varje dag och jag menar varje dag kollar jag minst 5 gånger på klockan då den är något med 37. T.ex 08:37, 10:37, 15:37, 18:37 och 22:37. Ni fattar nog.
Det börjar bli läskigt nu. Jag tänkte först inte blogga om detta men eftersom, när jag satte mig vid datorn, kollade på klockan och den var 19:37 blev jag ännu en gång påmind och nu fick jag chansen att skriva om de.
Phu, hoppas det slutar, nu!
Det var som när jag fick en hang up på låten "Kärleken väntar" av Kent. Okej, jag erkänner, ett tag spelades den jävligt mycket på radion. Men faktumet att den spelades varje gång jag satte mig i bilen i tre månader var för mycket för att bara vara ett sammanträffande. Nu är det något nytt, nu är det tiden.

Som jag redan har sagt är jag hos syrran. Det är skönt! Vi lunchade ihop idag och pratade gamla minnen. Jag älskar att prata minnen med syrran, eftersom hon kommer ihåg helt olika saker. Hon är sju år äldre än mig. Jag påminde henne om den där gången när vi var på bio ihop, ensamma. Vi såg "Lejonkungen" och jag kände mig jättestor. Jag var 8, Emma 15. Vilken snorunge hon måste tyckt att jag var. Eller som den där gången när hon bytte min godisbanan mot en godistvål (föreställande en banan, jag är inte helt iq befriad) och jag åt den och senare spydde ner hennes Frida tidningar på toaletten. Det kallar jag hämd. Hon flyttade när jag var 11 och jag måste nog erkänna att jag ibland känt mig som ett ensambarn. Idag var första gången jag kände att vi nästan ligger på samma nivå. Jag har kommit ikapp henne. Okej, kanske inte riktigt. Hon har numera man, ett bra jobb och en trygg miljö att bo i. De har inte jag, men jag önskar de inte heller.
På hemvägen från stan såg vi två tjejer gå och hålla i handen och jag sa:
"Titta, två tjejer, vad gulligt"
Hon svarade: "Äh, jag reflekterar inte längre"

När vi senare gick in på Ica och jag kommenterade den onormalt stora falukorven de sålde frågade hon om jag verkligen spelade på den fotbollsplanen eller om hon hade fattat fel. Jag som trodde hon hade förträngt, inte ville veta, inte ville ta ställning. Men det har hon gjort och jag kan bara le. Det går framåt.

Idag fick min svåger, Kristian, tag i Kent biljetter. De tog slut på några minuter och vi fick 5 :) Kristian är great!

Ikväll ska jag och syrran se en skräckfilm. Det är ett utav de saker vi delar. Skräckfilm, musiken och humorn. Tre saker som vi har gemensamt och så våra föräldrar såklart.

Uppdatering

Jag är dålig på att uppdatera här. Och det lustig är att jag tänker fler gånger varje dag: Ah, de här ska jag skriva i min blogg.
Men sen försvinner de, det stannar inte kvar i min upptagna hjärna och när jag sitter där med dataskärmen framför mig minns jag inget.

Jag är nere hos systeryster i Lund. Det är skötn härnere, minisemester. Även fast jag tänker jobba och har jobbat nu på förmiddagen känns det bra.
Jag insåg häromdagen att jag nu kan med god marginal känna att allt är lite bättre.

Jag tänkte återberätta förra helgen eftersom den var så snuskigt bra.
Förra fredagen kom Cina, Affe och Emil upp till mig. Jag visade var jag jobbade och hur mina alltför trevliga arbetskamrater såg ut. Senare på kvällen gick vi på Grönan. Supermysigt.

På lördagen lockade museum och Kungsträdgården så det var alltså dig vi begav oss. Senare på kvällen var de dags för matkalaset. När vi kom hem stod det två upptagna brudar i köket. Paulina och Rebecka, de hade lagat massa mat och det var då inte långt kvar tills gästerna skulle komma.
Maten var god och sällskapet toppen. Det var många fina människor på samma plats den kvällen.

Ikea var det som gällde på söndagen och det var dags för Cina, Emil och Affe att åka hem.
Om jag hade skrivit det här förra helgen hade ni fått mer detaljer, men ja som sagt, mycket försvinner innan de har hunnit bli nedtecknat.

I tisdags kom mamma och pappa och hjälpte mig att flytta ut från lägenheten i Vårberg. Nu bor jag i en resväska. Mitt hem är just nu en fyrkantig sak på hjul. Inte mig emot, det kan vara ganska mysigt.

När jag kommer tillbaka till Sthlm är det Pride och fest :)
Mitt hjärta ler!

Nyhetstorka = Tjurrusning

Hahaha, ja när de är nyhetstorka dyker också Skövde upp i pressen... Ja herrejävlar!

http://www.gt.se/nyheter/1.767175/tjurrusning-i-skovde

Kent är tillbaka!

En bild säger mer än tusen ord, ÄNTLIGEN!

Idag har jag varit arg.

En vacker människa sa till mig en gång att man ska känna efter hur det känns att vara i olika känslotillstånd. Hon menade att jag t.ex när jag är arg ska känna efter hur det är att vara arg, för som hon sa, det kanske är sista gången du är de.
Idag har jag varit arg, mycket arg. Jag är inte arg så ofta men när jag blir de blir jag det rejält. Och idag passade jag på att känna efter. Det krampade, men jag älskade de. De var skönt att vara arg och när det så lätt löste sig senare så var jag riktigt glad efteråt och då var det skönt att få känna känslan av gläjde istället.

Idag har jag löst många problem. Jag har fixat biljett ner och hem från Skåne. Jag har tagit lite ledigt och pratat med en utav mina lärare. Äntligen, det var ett tag sedan. Jag fixade också ny färg till håret, så imorgon blir det färgning.

Nu ser jag "Allsång på Skansen" och det regnar. Man känner igen sig igen. Haha!

Idag pratade jag med min syster och då förstod jag hur mycket jag har saknat hemma. Men snart ses vi igen...

Förresten, höll på att glömma det roligaste som hände idag. Jag satt på tunnelbanan, med en vacker tjej framför mig. Brevid henne satt en söt kille som läste en bok. Tjejen skulle av vid Slussen, hon ställde sig upp när tåget fortfarande var i rörelse och när hon skulle gå förbi den söta killen tappade hon balansen och hamna rakt ner i killens knä. Både tjejen och killen blev illröda i ansiktet. Tjejen flög upp och bad om ursäkt, medans hon tog handen för munnen och rusade ut. Killen tittade på mig, han förstod att jag sett allt och han såg nu att jag satt och småfnittrade. Hela situationen var så pinsam att jag brast ut i en fnitterattak. Och killen fortsatte att vara röd, ett bra tag till. Han gick av i Aspudden.

Min morfar

De är alltid soligt den 16 juli och jag är alltid ledsen. Han skulle fyllt 86 idag. Kanske hade han inte levt ändå, men de spelar ingen roll. Jag älskade honom och han var viktigt för mig. Han var en fin manlig förebild och allt man kunda önska sig av en morfar. När jag lärde känna honom var han redan vithårig och han skrattde massor. Jag har likdana tänder som han hade, stora och lite sneda. Han skrattade ofta, sådär så att han guppade. Min morfar. Han var bra på att dricka wishkey och busa till de. Busa var hans grej. Han älskade att plocka svamp och äta upp den och han älskade mig. De vet jag, för de kände jag. Han älskade oss alla barnbarn och jag vet att vi va viktiga för honom.
Jag bodde ofta hos mormor och morfar. Jag älskade att komma hem till dem och se på teve, äta pizza, bli bortskämd med allt för mycket godis och cola.
Vägrade jag att ha strumpor på mig, t.ex när jag var sjuk, hotade alltid mamma med att morfar skulle komma och läxa upp mig. Men de var ganska lönlöst, jag ville att morfar skulle komma. Och han kom och vi åt glass. Men morfar fick aldrig träffa mig när jag var sjuk, eftersom han alltid blev sjuk om jag var de. "Vi har samma typ av baciller du och jag Sofie" brukade han säga. Och jag var stolt över att dela baciller med morfar. En fin man som morfar borde ha fina baciller, tänkte jag.

Jag kommer ihåg när jag fick reda på att han var sjuk, jag skrek, rakt ut. Samma sak var de när han dog, jag skrek och sen började jag tappa håret. Jag ville inte längre äta, inte längre hitta på något och mitt hår blev tunnare. Jag fick sår i hårbotten och mamma var tvungen att droppa medicin och jag kommer ihåg vad de sved. Men de sved aldrig så mycket som det gjorde i mitt hjärta. Och idag kan jag känna samma sveda, jag vill ha honom här nu. Krama honom och säga att han var allt för mig. Jag älskar dig morfar och det kommer jag alltid att göra. Ha det bra, tills vi ses i Nangiala...

Min fredag

Jag kan berätta för dig att det känns direkt när man slår upp ögonen på morgonen. Aj, inte idag, orkar inte. De är alltid min första reaktion, men jag vet att jag inte kan påverka just då. Men jag hade kunnat förhindra de.

Jag hade svårt att komma upp i morse, inte bara för att jag hade ont utan för att jag kände mig helt utpumpad. Jag var inte ensam om de, på jobbet var alla andra lika hopplöst trötta och Mirja hade tagit med sig fika dagen till ära. För att som hon sa, klara dagen.

Dagens lunch intogs på Café Rival. Lite dyrare men lite mysigare. På Rival blev givetvis Pia Kittel uppmärksammad. Denna gången av en mycket underlig "teaterman", som han kallade sig själv. De läskiga var att han petade sig i näsan framför oss och sen sträckte han fram samma näve till Pia för att hälsa. Äckligt!

Lunchen drog ut på tiden och när vi kom tillbaka till jobbet så skulle jag strax gå och klippa mig.
Jag hatar frisörer, är livrädd för dem. Usch, men det gick ganska bra. Förutom att jag som vanligt ser ut som en viss vän till mina föräldrar. Han bär peruk, en stor peruk. Jaja, det blir bra sen, när frisyren "lägger" sig.

Jag hade massa att skriva idag, men nu har allt försvunnit. Jag är trött och somnar snart. Imorgon ska jag träffa Lina och det är en fin ljuspunkt nu.
Jag längtar bort.

En bra dag :)

Ett lugn har infunnit sig i min kropp. Jag vet inte vad det beror på men det känns som jag är tillbaka igen. Idag var det sista gången jag fick träffa J. Det är skönt och jobbigt. Skönt för att jag inte behöver gå dit längre, för att jag inte vill. Det betyder ju också att jag mår bra nu, eller i alla fall att jag inte mår lika dåligt längre. Men samtidigt är det jobbigt, eftersom jag gillar J. Jag gillar J mycket. Eftersom de var sista gången idag tänkte jag ta med något åt honom. Min första insikt var blommor, men sen kom jag på att han kanske är allergisk. Min andra tanke var choklad, detta skulle kanske bli för romantiskt (?!) och vem vet, han kanske inte tål choklad heller. Min tredje tanke var att han inte skulle få något. Min fjärde och sista tanke är att han ska få ett brev, ord alltså. Något som han kan läsa en andra gång istället för att se blommorna vissna och chokladen bli uppäten. Ord blir de, fina ord.

Ibland har jag funderat på hur det kan komma sig att mamma och pappa älskar mig och min syster så mycket. Vi har många gånger varit odrägliga barn. Jag minns speciellt den gången när jag tjatat om ett pennställ i form av Noaks ark, jag fick pennstället. Men direkt slängde jag den i marken och skrek istället efter en ny leksak. Något att visa upp på dagis. Just denna situation kanske inte är så farlig, jag var ett barn. Jaja, men ett jävligt odrägligt barn.
Men som mamma alltid sagt, man kan inte sluta älska sitt barn. Jag fick de bevisat i helgen. Min vän Carina har barn, ett barn vid namn Alfons. I helgen fick jag träffa honom tre gånger och varje gång var en underbar upplevelse. Ni kan tänka att han bara är ett barn, ett kräkbarn, vilket han också är eftersom han spyr en gång var tionde minut. Men jag älskar verkligen honom. Jag skulle kunna offra mitt liv för honom. Han är underbar, så fin och söt. Och när vi satt där i fredags i soffan och han spydde ner allt: soffa, matta, bord och både Carina, Emil, Heidi och mig så skrattade vi bara, det spelar ingen roll. Att se Alfons nästan sprängas av vällust när man kittlar honom under fötterna eller leker tittuleken med honom gör att man blir varm i hela kroppen. Så Alfons, may the force be with you.

Jag har en sak att fira idag, definitivt en sak att fira. Fucking great!
Något ska jag allt hitta på!

Skryta litegranna

Jag sitter på jobbet och bör inte ta upp tiden genom att skriva här, men jag måste skryta om att Helle Klein nämner mig i hennes blogg i egenskap av REPORTER ;)

http://blogg.aftonbladet.se/3/perma/452968

"Att lära gamla hundar sitta, är lättare än att få medelåldersmän att ta hand om sin disk"

Idag har jag träffat en underbart människa.
De som känner mig vet att jag inte är kristen för fem öre och att jag för de mesta skrattar när någon försöker pracka på mig kristna budskap.
Men den underbara människan, Helle Klein, fick mig på andra tankar. Jag ska läsa mer om kristendomen nu, hon hade en intressant syn på saken. Hon visade att man kan göra kristendomen personlig.
Jag träffade Helle på Vaxholms båten, hon bjöd på fika och menade att praktikanter ska man stötta. Me like Helle!

Jag var på Skansen idag och intervjuade Kalle Moraeus också. Mycket trevligt de med :)
Även fast ljudet kanske inte blev så bra, Gessle tränade i bakgrunden.

I helgen träffade jag Ingrid och Lisa. Det var mysigt och att umgås med dem gör att jag får framtidstro. Vi åt goda muffins ute vid Nacka Strand, såg film och åt god mat som Lisa som vanligt hade kokat ihop :)

Fick ännu mer beröm av Åsa idag och det känns bra. Mycket roligt, allt blir lättare då, eftersom jag ställer höga krav på mig själv. (Det är henne jag citerar i rubriken)

I helgen ska jag till Skövde och träffa Anna och Linda. Det blir nog också en sväng förbi Carina, Emila och Alfons också.

Jag har mer att skriva, men jag kommer inte på de just nu. Så det blir punkt. punkt!