Summa sumarum

2008
Året då jag började jobba (på riktigt)
Året då mamma opererades
Året då syrran blev gravid
Året då jag landade
Året då jag träffade många fina nya människor
Året då jag lärde känna mig själv mer
Året då jag reste till Rom
Året då jag jobbade för mycket
Året då jag började träna
Året då jag tog flera dåliga val
Året då ja började bry mig mer om mig själv.
Året då mycket hände.

Så vad ska bli av nästa år? Jag börjar i alla fall på ett bra sätt genom att flytta in i en ny lägenhet, min lägenhet. GOTT NYTT ÅR!

Jul

Gårdagen var hysterisk, lugn och lite rogivande. Som de brukar vara en jul med familjen Johansson/Lindberg. Den kan var långtråkig, dyster och tråkig, fast samtidigt alldeles, alldeles underbar.
Paketleken slog ändå allt. Att få se den mest lugna kusinen bli tokig och gråta av allt skratt får också mitt hjärta att smälta.
Alla har blivit äldre, klokare, vänligare och också trevligare och jularna känns nu allt oftare som något riktigt kul och som något att längta efter. Och nästa år, om vi har tur, finns de en liten själ med som ska få ta sitt första och mycket viktiga "paketpappersbad". Men allt går så fort, som livet själv. Efter bara några timmar har man proppat i sig lika mycket mat som skulle kunna mätta en stor familj i Afrika, öppnat så många julklappar som kanske någon inte ens får på sin hela livstid och druckit en och en annan snapps som värmt öronen.
Och även fast julen har varit en vanlig fin jul sitter jag här ensam och mår sådär. För att tränga bort ensamheten (som egentligen inte finns) lyssnar jag på Tracy och äter mer skinka.

20 december

Och så händer de där som kanske inte händer alltför många gånger i livet. Plötsligt står en vacker person mitt framför dig. Du tittar på henne, hon tittar tillbaka och ler. Och direkt känner du att du blir knäsvag och inte vågar gå fram. Men de löser sig och allt slutar sådär fint, lite lycklig, tills den olyckliga vardagen kommer in och allt känns som en fantasi.
Men någon gång måste ju fantasin bli till verklighet...

Love is stronger than jesus

Ibland blir jag ledsen för att jag inte kan släppa allt. Bara låt de ske. Man måste falla för att lära sig flyga, eller hur? Men de går inte. Och istället blir jag kvävd av ensamhetskänslan som kommer krypande då och då. Jag är inte ensam, jag har massvis med vänner, den bästa familjen osv. Men de räcker inte, ensamheten försvinner ändå inte.
Förälskad har man väl varit, eller har jag de? Jo kanske, en gång, men också de i ett omöjligt projekt för att jag slutändan ändå skulle slippa.
Egentligen vet jag att jag inte kommer känna såhär hela mitt liv, de finns säkert någon för mig också, men först måste jag lära mig att släppa taget. För om jag inte gör de så kommer jag må ännu sämre och de värsta är att jag kanske kommer såra människor i min väg. Idiot är de sista jag vill framstå som.

"I don't wanna be the girl who laughs the loudest. Or the girl who never wants to be alone. I don't wanna be that call at four o'clock in the morning'Cause I'm the only one you know in the world that won't be home"
(Pink - Sober)

Inte en Sofie dag

Idag har de inte riktigt varit min dag. Först lyckas jag sätta igång brandlarmet hemma så att SOS Alarm ringde hem. Sedan tokliftar jag med fel bil ( i tron om att de var pappa ) och tillslut tar jag fel avocado så att de bildades ett "avocadofall" som bara hade en slutdesination, golvet. Annars har de varit en ganska okej dag med mycket skratt. Förutom nu på kvällen då känslan kommer tillbaka och jag får ångest och bara vill försvinna..

Rabatt, komplimanger och skratt.

Denna dagen har varit den bästa på mycket länge.
För de första fick jag sova ut. Sen gick jag till mitt andra hem, gymmet. Träffade Karin och tränade duktigt. Fick en komplimang av Andreas och begav mig senare till stan. Mötte upp med Becca som var utsvulten och när hon äntligen fått i sig lite mat och sitter där med tekoppen i handen säger: "Vilka vackra händer du har Sofie" jag skrattar, helt övertygad om att alla mina fingrar ser ut som prinskorvar, men hon säger de igen och de gör jag att jag tror henne. De kanske är så, bäst att tänka så i framtiden. Innan de var dags för mig att ta en sväng förbi Joni gick vi och köpte ett julkort som ska skicka ända till USA. Och istället för att betala 8 kronor som kortet kostade fick jag betala 5.50. Antingen så är jag där för ofta och handlar och fick därför en rabatt eller så hade den söta tjejen bakom disken helt andra motiv :)
Hemma hos Joni bjöds de på te och chokladboll samt tvspel. Och när vi är inne på den sjunde omgången och jag hamnar sist för just sjunde gången så kan jag inte annat än att skratta. Så vi sitter där och skrattar ihop, Joni och jag, antingen för att jag är en loser eller för att de är härligare att skratta än att gråta åt allt jobbigt som händer i livet.
Senare går jag hem i vintermörkret och jag ler, för allt är ju ganska bra...ändå.

Brev

Nu är de nedskrivet, renskrivet, och postat. Imorgon kommer de bli stämplat och på tisdag befinner de sig de hos rätt person. De är tur att jag är trött och lite vissen, annars hade jag aldrig vågat. Men nu gick de av bara farten. Jag skulle vilja se hur hon reagerar, vad hon har att säga om de som står i brevet. De kommer jag aldrig få se och jag kommer nog inte få träffa henne mer. Jag har inte sådan tur. De kanske var så att jag inte orkar längre och att de var därför de var så lätt att skicka iväg allt jag ville ha sagt på två A4. För de finns en hel del att säga.