Sövall

Jag sitter på min favoritplats, högst upp där jag kan se allt. Jag känner att jag har kontrollen från den där platsen och allas rörelser når mitt öga. Men denna gången har jag inte koll. För jag gråter, mycket. Så mycket så att jag skakar. Så jag sätter mig ner, för att vara säker på att vara kvar på klippavsatsen. De blåser och så fort jag vänder huvudet flyger tårarna som spjut ut i vinden. Och jag struntar i ifall någon ser mig. Sannolikheten för de är inte så stor, eftersom jag sitter över alla och de är kanske därför jag fortsätter att gråta. Jag vet att de mesta handlar om minnen, kärlek, saknad och förlust.
Förlusten att kanske inte komma tillbaka i år. Saknad efter klippavsatsen, havet, lugnet, doften och människorna.
Minnen som gör att jag inte vill lämna, för jag vet att jag hör hemma här. Minnen som är för stora att glömma bort. Min morfar, han är den här platsen, de var han som tog mig hit och han som är en bidragande faktor till att jag alltid stannar. För han finns i varenda sten, vindpust, våg och grässtrå.
Kärlek som inte finns, som borde finnas som jag inte vet om den kommer. Kärlek till mitt hem.

Jag lämnar klippavsatsen och går vidare, till nästa plats som jag älskar. Klipporna var mitt hem när jag var liten och de gör att jag inte behöver se mig för. För jag vet hur varenda klippblock ligger i förhållande till varandra. Jag skulle kunna gå här mitt i natten eller med något för ögonen och ändå inte falla.
Jag går längs stranden och kastar en sten. Kollar till båten. Tittar till morfars gamla båt. På vägen upp för nästa klippa hittar jag ett eremit skal. Ett tomt sådant. De får bli ytterligare ett minne. Jag går runt planlöst och vet inte vart jag ska ta vägen. Tittar bort mot ön som ser ut som en krokodil. Dit jag har simmat många gånger, samtidigt som jag alltid var livrädd för att bli uppäten av en haj. De blåser, mycket och tårarna kommer igen. Jag sätter mig på huk och spelar hög musik på min Ipod. Jag vill inte vara här, inte just nu. Allt kommer förnära och jag gråter ännu mer. Tillslut skriker jag. Och efter 45 minuter går jag tillbaka igen. Tömd på alla känslor och fullt besluten om att bevara de här stället på något sätt. Och nu vet jag hur.