Jag ser mönstret nu, jag förstår varför. Sålänge de inte accepterar mig så kommer jag alltid känna mig utanför, som de svarta fåret. De finns ingen plats för mig och de förstår inte varför jag är nere ibland. Men det går inte förklara, eftersom de inte vill lyssna. De vill inte höra. De vill inte förstå och allt slutar med att jag står där själv.
Snart får de vara nog. Punkt