Såhär är de.

Jag såg att J blev rädd när jag sa det där. Hans blick förändrades på en sekund och han förstod att jag menar allvar. Att det är allvar. Att jag vill ha hjälp, nu!
Jag orkar inte längre, jag tänker inte må dåligt mer. Jag måste ta tag i det här, få hjälp att göra de. Inget är roligt längre och jag börjar bli rädd för mig själv. Jag kan inte fokusera längre. Smärtan tar överhand och lämnar inte mycket utrymme för annat. Jag är inte ensam om detta, men i min kamp för att må bra är jag ensam. För i slutändan handlar det bara om mig.

Skönt att man har vänner, vänner som bryr sig. Vänner som vet vem jag är och varför det är såhär. Vänner som ger kramar, vänner som förstår min tystnad, mitt svikande och min nedstämdhet. De vet att jag kommer igen, att jag snart är tillbaka, att jag snart står på benen igen.

De sista mamma säger till mig varje gång vi pratar är: "Gör inget dumt nu" vilket rätt översatt skulle bli skada inte dig själv = ta inte livet av dig.
Jag skulle aldrig göra något sådant, jag skulle aldrig våga, aldrig gå den enkla vägen. Men att möjligheten finns är läskigt. Det är först när man dåligt som man förstår vilken makt man har över sitt egna liv. Praktiskt taget skulle jag kunna sluta de nu, se till så att det slutar nu. Visst vore det enkelt, men har aldrig varit lockande och blir det de så säger jag till innan, för jag vill inte lämna denna värld.

Jag har så mycket jag vill göra och så lite jag orkar göra just nu. Ibland måste man sparka på sig själv, tro mig, det vet jag. Men jag är tvungen att sparka alldeles för mycket nu. Kanske sparkar jag tom i fel riktning. Jag vill bara stoppa tiden ett tag, hinna andas och sen ta nya tag.

En vis man sjöng en gång:
"You better let somebody love you, before it´s to late"