Pride och post-pride depression

De regnar ute och jag har post-pride depression. De blir såhär varje år, att komma tillbaka till en vardag som var precis likadan som när man åkte känns ( ursäkta ordvalet ) piss. Men jag visste ju att de skulle bli såhär, så de hela borde inte kommit som en överraskning.

Så låt oss komma till de positiva.
Europride 2008 var toppen, den bästa priden hittills. Utan tvekan.
"Kyss min plysch" var fantastiskt och jag har nästan aldrig skratta så mycket. Snacka om att ha en träffsäker humor. Tack Helena Sandström och Moa Svan.
Pride House var något utöver de vanliga och de var bra föreläsningar. De borde finnas ett pride house i varje stad, minst.
"Hedwig and the angry inch" var bra men inte bäst. Musiken var rockig och därför gillade jag den, men bäst var de knullande gummibjörnarna. Då grät jag faktiskt.
Schlagerkvällen kunde varit bättre, hade förväntat mig mer. Men schlager är alltid schlager.
Paraden var sjukt kul och de var värt att åka flak. Jag hade jätte roligt.
Men de allra bästa, som alla år, är ju att träffa alla underbara och öppna människor. Samt reta dem, de är kul. Golddigger ;)
Så nu återstår de bara att längta ihjäl sig till nästa pride och försöka träffa alla fina människor på något annat sätt.

Tack Johanna och Annelie för alla skratt under veckan, för all uppmuntringar och för allt "baktalande" ( ska man tacka för de? ) Johanna, du får gärna berätta om din scout tid snart igen, den var rolig.

För er som missat de blev jag givetvis sjuk, igen, efter pride vistelsen. Någon sa att de är pride förkylningen, men jag tror mer på regnet. Regn brukar sätta käppar i hjulet. Att jag blev sjuk innebar att jag fick vara hemma de två första dagarna efter pride. Vilket inte var så positivt för min rådande depression. Igår blev de för jävligt. Så jag ringde Martin i hopp om räddning. Och visste lyfte han upp mig. Efter fikan med honom kände jag mig hel igen. Han fick till och med mig att se chanserna att komma in på den där copywriter utbildningen i göteborg till vintern.
Så nu ska jag söka, han ska hjälpa mig. Jag tycker så mycket om Martin och jag önskar ibland att jag kunde bli kär i honom. Fast de är jag ju redan, på ett sätt.
När vi satt där utanför rådhuset sa jag att mitt självförtroende var i bott just nu. Alltså de självförtroende som säger att man är snygg, fast man kanske inte är de.
Han sa inget bara nickade. Senare gick vi igenom köpcentret och på en bänk satt tre tjejer som började bus vissla hysteriskt när jag och Martin gick förbi.
Och då sa han såhär.
- De är dig de visslar på.
- Är de ju inte, de är ju dig.
- Nä!
- Varför tror du de visslar på mig?
- Visslar inte alltid folk på dig?!
Och de räckte för att få mig glad igen och han vet de. Underbara söta M.

Idag ska de fixas med tjejjouren och jag hoppas på ännu en fika, men med vem, de är frågan.