De gör ont...

Igår när jag kom hem låg hon och skrek. De är jobbigt att höra och jag värjer mig. Satte på Roy Andersson filmen "Du levande" och skruvade upp volymen, låtsades att inte höra. För jag orkar inte, jag orkar inte.
Till slut somnade hon av värken och allt var som vanligt igen.
De är jobbigt att vara anhörig och stå bredvid, inte kunna göra något. Men jag börjar bli van.

Av filmen både skrattade jag och grät. Om vartannat. Roy Andersson börjar bli en stark favorit.
Speciellt denna scenen med paret som ska köpa matta och får hjälp av den värdelösa säljaren.
- Förlåt att jag är lite nere idag, men jag har bråkat med min fru.
- Jasså
- Jag kallade henne subba
- De var ju inte trevligt
- Nä, men hon kallade mig strutt
- Ja, men subba är värre
- Ja, men hon kallade mig strutt
- Men subba är värre
- Men strutt!
- Äh, kom vi går

Panik på jobbet idag för övrigt, kan inte ens beskriva hur jobbigt de är när en restaurang drabbas av strömavbrott. Suck!
Nu måste jag springa för att dämpa min ångest och komma i form. Och sen är de fest.

Gårdagens lilla roliga: Okej, jag är inget stort Neverstore fan, men de är ganska coolt att basisten åkte förbi mig på skateboard igår. Han har även gått på min skola och är uppväxt i samma lilla by som min vän. Jag menar, när han inte åker skateboard så turnérar han ganska friskt.