Och så händer de där som kanske inte händer alltför många gånger i livet. Plötsligt står en vacker person mitt framför dig. Du tittar på henne, hon tittar tillbaka och ler. Och direkt känner du att du blir knäsvag och inte vågar gå fram. Men de löser sig och allt slutar sådär fint, lite lycklig, tills den olyckliga vardagen kommer in och allt känns som en fantasi.
Men någon gång måste ju fantasin bli till verklighet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar