De var länge sedan jag var så arg som jag var i morse och de var länge sedan jag skrek så mycket. Men vad de var värt de. Jag tömde allt, alla känslor jag haft, allt svek jag känner, ALLT. Och när den värsta stormen lagt sig gick jag därifrån med en svart klump i magen.
Senare på dagen mötte jag två färgstarka kvinnor som gått igenom mycket. Mer än vad jag gjort, längre än vad jag gjort. Jag förstår varför jag brinner för de jag gör och jag är stolt över mig själv. De är allt jag kan säga.
Jag träffade också J på stan som hade något hemskt att berätta. De hon hade att säga fick min klump att verka lite mer värdelös.
Senare gick jag iväg för att hjälpa B med lägenheten, den börjar bli bra nu. Jag pustade hennes fönster och hjälpte henne att bära ner saker till förrådet. Vi kastade oss också över ett äckligt element och bar ut en stor garderob. De börjar bli klart för flytt nu.
Och på grund av de där bråket i morse så sitter jag här nu själv på påskafton och är ledsen. Inte för jag är själv utan för att allt just nu är hopplöst. De där ljuset som nyligen var där har försvunnit och jag har bestämt mig för att sjunka ner i en grop igen. Jag tänker stanna där tills någon stannar till och plockar upp mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar